Jag vill nog gärna tro att jag har varit kär. Att jag har haft en första kärlek. Men vad är egentligen ens första kärlek?

Ja jag har haft ont i hela kroppen för att jag har tyckt om någon så mycket. Jag har varit so happy i could die i någons sällskap. Jag har gråtit mig till sömns av saknad. Jag har slutat äta, som man gör när man tycker om någon väldigt mycket. Jag har velat ha en person brevid mig helatiden. Jag har blivit varm i hela kroppen. Mitt hjärta har hoppat över slag, det har huggits i mitt hjärta och det har även slagit extraslag på grund av någon. Jag har drömt om en framtid med någon som jag träffat. Och jag har haft svårt att glömma.
Men har jag varit kär?

Jag vill nog säga att ens först kärlek är när man även får kärlek tillbaka. Inte bara under någon kort period utan en längre period, då man är kära i varandra. Är tillsammans och delar allt och lite till. Jag har inte haft just det där. Jag har haft några få som jag har tyckt otroligt mycket om, men aldrig har det blivit något seriöst. Jag har inte lärt känns personen ut och in.

Men jag har tyckt om, jag har tyckt om någon så jävla mycket. Jag har haft svårt att glömma. Men jag har nästan glömt nu. Det tog mer än ett år. Men det försvinner. Det som gjorde ondast var väl att vi aldrig riktigt sa hejdå. Och det var väl det som gjorde att det blev så svårt att glömma. Jag tänker att det är dumt, man kan inte känna så, det finns inget "kärlek vid första ögonkastet". Kanske inte kärlek, men något var det som inte fick mig att glömma honom på så lång tid och det är knäppt.

Jag har flera gånger sagt "Det här är min första kärlek", och varje gång jag träffar en ny så tror jag att han är den första kärleken.

Men nja, en första riktiga kärlek har jag nog inte varit med om. Men jag väntar och jag kan knappt bärga mig!

Jag först och främst säga att detta är den tråkigaste delen av listan. Jag tror att ni vet vem jag är, nästan iallafall. Så detta blir nog inte långt.

Jag heter Kim Kristina Dolores Ingvarsson Kangärde, hur långt namn? Enligt mig själv heter jag dock Kim Dolores Kangärde, det är de jag använder mest. Jag kan även passa på att säga att Dolores är mitt mellannamn och inte efternamn som flera tror.
Jag är 17 år gammal och jag längtar otroligt mycket tills jag fyller 18, som jag gör i September nästa år.
Jag bor med min syster i en lägenhet i Haninge. Min mamma bor däremot endast cirka 3 minuter härifrån med bil vilket känns skönt för behöver man henne så finns hon till hjälp.
Jag har en egen liten katt, sen har vi inom familjen även två underbara hundar och en unghäst. Jag själv red från då jag var 4 år till cirka 15 år men förr eller senare så började jag väl tröttna, men har nu insett hur mycket jag saknar ridningen.

Jag älskar kläder och skor. Jag älskar mode, jag älskar ytliga saker. Jag är fåfäng, skönhet är något av det vackraste som finns. Men däremot så kan jag även säga att den som saknar insidan saknar även utsidan.

Att resa är något som jag priorterar högt. Jag är väldigt berest faktiskt och har varit i ett flertal länder. Bland annat i Thailand 6 gånger. Senast jag var där var dock snart tre år sen och det får mig att bli så ledsen. Saknar Thailand och alla fina människor där nere som man har träffat under åren.

Jag är kär i det jag tror är kärlek. Jag är kär i känslan man får när man träffar någon fin. Jag har däremot inte träffat den där ännu som är redo att ge sig ut på farligt vatten med mig. Men det kommer, och det är jag helt säker på :)

Ja det får nog räcka sålänge så lägger jag till lite mer om jag känner att något saknas.

Jag är lite halvt galen ibland, vilket ni kan se på denna bild


Här har ni en bild från min tid som ryttarinna. Detta är under en tävling. Just då hade jag en kort period då jag hade börjat sitta jätte kutryggad. Hade ont i ryggen och så. Fy vad fult de ser ut.
Bilden hittade jag faktiskt här om dag när jag googlade min föredetta hästs namn

Jag gör som alla andra och kör på en lista. Nu kör vi!

Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Det som skrämmer mig mest är att jag inte litar på någon. Att jag inte har någon att ringa och dela mina hemligheter med. Och att när jag väl tror att jag börjar lita på någon så får ett motsatt svar som återigen pekar på att jag inte ska lita på någon. För det finns ingen. Och det värsta är väl att jag har så himla mycket att ge.

Men jag mår nog bra ändå, jag försöker. Jag biter ihop och försöker se saker från den ljusa sidan, även fast det kan vara något svårt ibland. Jag lär mig andas mer och mer för varje dag. Tar igen saker som har hänt, försöker glömma. Ändra mitt tänkande. Inte se dig längre. Smärtan försvinner nog aldrig, men den minskar helatiden.
Dessutom skrattade jag här om dagen, sådär så att man viker sig av skratt, får ont i magen och verligen inte kn andas. Så som jag alltid skrattade förut, jag gjorde det igen. Det kändes bra.

Att jag har velat ha dessa skor i kanske 4 månader nu, då de knappt fanns är en sak. Men att varenda bloggerska nu är påväg att få dom gör så att jag börjar gråta. Jag skulle nog kunna göra vad som helst för att få se dom på mina fötter. Jag dör, jag är olyckligt kär på riktigt. Min plånbok är aldeles för smal. F.a.n.
Men jag lovar att den människan som köper dessa skor till mig, kommer vinna mitt hjärta typ. Köp köp kööööp (till mig).

Ni vet filmen "Det blir aldrig som man tänkt sig"?, hur klockrent namn är inte det? Inget blir som jag har tänkt mig, nästan aldrig. Igår blev inte alls som jag hade tänkt mig. Det är inte underbart att sitta vid sergels torg klockan 4 på natten och frysa ihjäl i en timma, ensam. Inte alls underbart. Men jag kom hem vid 5 tiden, och mitt stora duntäcke har aldrig varit så skönt att linda in mig i. Att ha en katt som blir överlycklig när jag kommer hem är väl inte fy skam det heller, haha!

Ni som har följt min blogg läääänge, och då menar jag på mina andra bloggdomän också, vet att jag har haft väldigt mycket problem med huvudvärk. Problemen försvinner ju inte. Känns som att jag har haft migrän nu varje dag i en vecka, och det är ju ganska omöjligt att man har det? Suck på den.

Ingen utgång denna torsdagskväll iallafall. Blir en fin hemmakväll med besök. Vill sitta uppe hela natten och prata och sakna.

En sen sommarkväll så sprang jag på en gata i en annan stad. Skrattandes. Jag fick syn på dig och började då skratta ännu högre, hade ett bredare leende. Jag sprang förbi dig som om att jag inte hade sett dig. Ville att du skulle tro att jag är glad utan dig. Det är jag inte.