Jag saknar hur han såg på mig, som om jag var den enda som existerade i hans värld. Hur han kunde kolla djupt in i mina ögon och säga "det är dig jag vill vara med, varför kan du inte bara ta det till dig?". Jag har aldrig varit bra på sånt, att förstå att någon vill vara med just mig.

Jag minns hur vi åkte hem den där kvällen, våran sista kväll, båda var alldeles för fulla. Men han var så stolt över att visa upp mig. När en kille på tunnelbanan frågade honom "är det din flickvän?", "inte än, men snart" svarade han och pussade mig på kinden.
Vi åkte hem till mig, lagade förjäkligt äcklig mat och slet sönder mina strumpbyxor. Puttade ner varandra från soffan och bråkade om vem som skulle få sova ytterst.

Jag tror att vi båda visste att när vi vaknade upp morgonen efter så skulle det bli våran sista morgon tillsammans. Kanske var det därför han stannade kvar hela dagen och långt in på kvällen. För att dra ut på vårat hejdå.

Och när vi väl stod där vid busshållplatsen, vilsna i varandras famn så visste vi att det var sista gången. Jag vände om med starka steg och jag vägrade kolla tillbaka. Han skulle bli ett avslutat kapitel av mitt liv.

Idag är han borta, långt borta. Vad jag vill säga är - ta chansen när ni väl har den. Våga falla, våga bli vilsen för han kommer fånga dig och han kommer hjälpa dig att hitta vägen hem.

Jag saknar dig.

Helvete, jag valde fel jacka imorse. Jag bestämde ju mig igår för att jag skulle ha den fina som jag alltid känner mig snygg i. Varför duschade jag håret igår kväll istället för på morgonen? Lockarna blev ju inte alls som jag hade tänkt mig. Är jag finare i platt hår kanske?
Jag skulle ha jeans idag, vad hände med det? Nu blev det dom där tråkiga legginsen igen som jag har några för många par av, men som jag älskar innerligt när jag sitter i min arbetsstol.
Jag är hungrig, så jag äter.
Men hur tänkte jag där? Hur ska jag klara av min jävla mage om jag äter frukost, jag kommer ju ändå inte klara av smärtan.

Bekvämligheter för en stund förvandlas senare om till ångest.
Jag frös, därför blev det den varmare jackan. Jag ångrade det, för jag skulle ju träffa honom och då vill jag känna mig finare än någonsin.

Jag vet inte riktigt om det är stora problem som får dom små sakerna att kännas värre än vad dom egentligen är. För när jag satt där på tunnelbanan så ville jag nästan gråta. Det var fel jacka, mitt hår såg ut som ett fågelbo och DESSUTOM så hade jag glömt mina kort i den tredje jackan.

Jag tror att jag måste finna lite balans igen. Det är det här med våren som kommer ikapp. Och jag hamnar ej i fas med utvecklingen. Stannar kvar och stampar.
Dom senaste dagarna har jag känt mig lite som jag gjorde i nian. Eländig, tråkig, och ful.

Detta är absolut inget inlägg som jag söker medömkan i. Dessutom tror jag att det bara är jag som läser denna blogg, så hade det varit det jag var ute efter så hade jag nog gått till väga på annat vis, haha.
Ett väldigt lojt inlägg från en något förvirrad tjej helt enkelt.
Nu ska jag sova och hoppas på att jag för rätt val imorgon, för åh vad jag hatar att känna att något har blivit fel.

Puss och kram.

Jag drömde om honom inatt igen. Ni vet han som fick mitt hjärta att gå i tusen delar för ett par år sedan? Han som ändrade allt.
Han dök upp inatt igen, och jag kan inte låta bli att undra varför. Det var så längesen och han är ju förbjuden nu.
Och det är mitt fel att det aldrig kommer bli han och jag igen.

Jag är så glad över att det är ett nytt år nu. 2013 ger mig en chans att starta om, att göra något vettigt och detta år ger mig framförallt möjligheter och chansen till lycka.

Jag kan med säkerhet säga att 2012 var mitt värsta år hittills. Jag försöker tänka på bra saker som har hänt, men allvarligt talat så tar det dåliga över. Och det känns ganska hemskt att jag har givit iväg ett år av mitt liv och stampat på det.
Våren/del av sommaren var väl kanske värst, den styrdes av en psykisk ohälsa, jag var livrädd hela tiden och jag hade ingen aning om vad det var som hände med min kropp. Jag tror det kallad panikångest, och jag vet inte ens vad som var faktoren till att det dumma drabbade mig. Men jag vill ALDRIG hamna där igen.

Det är något med mig och vårar. Jag klarar oftast inte av dom helt skadefritt. Men jag har nog bestämt mig för att klara denna vår galant, för i höst väntar livet på mig, livet och världen står med öppna armar.

2013, gör mig fan inte besviken nu för jag tror på dig. Tillsammans är vi oslagbara om vi bara vill!