Det gör lite ont i mig att jag aldrig har varit där.
Att jag aldrig har haft någon att dela det där fina med, det där som vi kallar kärlek.
Jag skulle vilja skriva om han som fick mitt hjärta att stanna, och om han som alltid höll om mig hela nätterna. Han jag åt långa frukostar med och han som jag aldrig kunde eller ville släppa taget om. Han som jag visste dom där små saker om, som att han alltid ryckte till i kroppen två gånger innan han somnade och att han avskydde socker i sitt kaffe.

Men jag har aldrig varit där, jag har inte haft honom.
Som Melissa Horn sjunger "hur kan man älska någon som har älskat någon förut?", jag är livrädd för just dom orden. Jag tänker att jag är gammal nu, alla har redan mött sin första kärlek, alla har redan älskat så mycket så att dem nästan har dött. Alla förutom jag - jag kommer aldrig bli någons första kärlek.

Jag önskar ibland att jag kunde vrida tillbaka tiden, och få vissa saker ogjorda och andra saker gjorda. Att jag skulle tagit vara på hans ord, och att jag skulle lämna han med alla lögner. Men sedan försöker jag tänka att jag är där jag är idag av en anledning, att dörrar är stängda för att andra ska öppnas.
Och jag hoppas att jag hamnar där snart. Att han finns där, han som inte har älskat. För jag vill dela första kärleken med någon, den är speciell har jag hört.

Jag har funderat de senaste dagarna, kommit underfund med vad som är viktigt för mig och framförallt vilka.
Jag är så otroligt trött på att förlåta och vara snäll, att låta folk köra över mig.
Jag kommer fortsätta med det jag har börjat på, radera saker ur mitt liv som jag inte behöver och ta mig till dem/det som förtjänar att vara här, och även låta människor att komma mig nära.

Jag har flugit ut från tryggheten och säkerheten och jag börjar nu livet på en ny kula.
De senaste dagarna har jag lärt mig ganska mycket. Jag vet vilka människor som finns här, genom allt, det är tyvärr många av er som har svikit och har varit delaktiga i att förstöra mig bit för bit. Men sen finns det dom av er som är så bra, och det är endast er som jag kan/kommer kalla nära vänner från och med nu.
Jag säger inte att jag är världens bästa människa och att jag aldrig har gjort något dumt, men jag har inte gjort mycket för att förtjäna det jag har fått av många.

Jag bygger upp mig själv varje dag, sätter tillbaka de bitar som gång på gång har rivits ner. Och som jag alltid har sagt så blir det bra i slutändan - det vet jag.

P.s fick detta hemskickat här om dagen till min födelsedag. Och herreguuud vad glad det gjorde mig. Synd att jag inte har dig närmre Tove!

Idag kände jag att jag inte vill längre.
Var längesen jag mådde såhär, och jag orkar inte mer.

Skrev ett långt inlägg - delete.
Jag vet inte riktigt vad jag vill få fram, men jag är så trött på det här. Trött på den här världen och trött på att behöva tro på att människor kan förändras.

Falska och självupptagna människor kommer alltid vara just det. Lär dig Kim!!

Jag vet att jag inte har uppdaterat på hundra år. Mitt liv liksom försvann efter att jag kom hem från Rhodos. Jag har inte gjort en enda vettig sak sen dess. Jag har begravt mig själv.
Jag insåg precis hur mycket jag sa att jag skulle göra i sommar, och hur mycket av det som inte blev av. Inte fan har jag blivit kär direkt hehe.

Men livet har bestämt sig för att ge mig en nystart. Så nu ligger jag här, i min nya säng, i min nya lägenhet. Ja jag har flyttat in i en etta i Hägerstensåsen. Det känns så otroligt konstigt då jag aldrig tidigare har satt min fot här. Allt är nytt. Men det kommer bli bra, det tror jag på.

Snart kommer förmodligen en nystart bloggmässigt också. Hehe. Puss sålänge