Jag vill nog gärna tro att jag har varit kär. Att jag har haft en första kärlek. Men vad är egentligen ens första kärlek?

Ja jag har haft ont i hela kroppen för att jag har tyckt om någon så mycket. Jag har varit so happy i could die i någons sällskap. Jag har gråtit mig till sömns av saknad. Jag har slutat äta, som man gör när man tycker om någon väldigt mycket. Jag har velat ha en person brevid mig helatiden. Jag har blivit varm i hela kroppen. Mitt hjärta har hoppat över slag, det har huggits i mitt hjärta och det har även slagit extraslag på grund av någon. Jag har drömt om en framtid med någon som jag träffat. Och jag har haft svårt att glömma.
Men har jag varit kär?

Jag vill nog säga att ens först kärlek är när man även får kärlek tillbaka. Inte bara under någon kort period utan en längre period, då man är kära i varandra. Är tillsammans och delar allt och lite till. Jag har inte haft just det där. Jag har haft några få som jag har tyckt otroligt mycket om, men aldrig har det blivit något seriöst. Jag har inte lärt känns personen ut och in.

Men jag har tyckt om, jag har tyckt om någon så jävla mycket. Jag har haft svårt att glömma. Men jag har nästan glömt nu. Det tog mer än ett år. Men det försvinner. Det som gjorde ondast var väl att vi aldrig riktigt sa hejdå. Och det var väl det som gjorde att det blev så svårt att glömma. Jag tänker att det är dumt, man kan inte känna så, det finns inget "kärlek vid första ögonkastet". Kanske inte kärlek, men något var det som inte fick mig att glömma honom på så lång tid och det är knäppt.

Jag har flera gånger sagt "Det här är min första kärlek", och varje gång jag träffar en ny så tror jag att han är den första kärleken.

Men nja, en första riktiga kärlek har jag nog inte varit med om. Men jag väntar och jag kan knappt bärga mig!