Jag minns att jag för längesen inte visste hur jag skulle reagera om jag plötsligt skulle träffa honom. Jag trodde att jag skulle tappa talförmågan, att mina ben skulle svika mig, och ibland tänkte jag till och med att det skulle svartna för mig - att jag skulle svimma.
När hans namn ploppade upp på min telefon den där varma dagen så hoppade mitt hjärta över några slag, och händerna kastade iväg mobilen över bordet. Han lyckades få fram reaktioner från mig som jag trodde var omöjliga. Han hade nog lyckats än idag.

För jag har börjat tänka igen - hur kommer jag reagera om jag skulle stöta
på honom på tunnelbanan (ja nu är det faktiskt möjligt)? Hur ska jag kunna dölja alla känslor som fortfarande bubblar upp inom mig direkt när jag tänker på honom? Hur ska vi kunna hålla oss ifrån varandra med den dragkraften som finns mellan oss?

Jag kommer aldrig kunna lista ut vad det är med honom, och hur han har lyckats. Jag förstår inte, och jag har aldrig förstått.
Det värsta är väl att jag själv har gjort honom onåbar.