Jag saknar hur han såg på mig, som om jag var den enda som existerade i hans värld. Hur han kunde kolla djupt in i mina ögon och säga "det är dig jag vill vara med, varför kan du inte bara ta det till dig?". Jag har aldrig varit bra på sånt, att förstå att någon vill vara med just mig.

Jag minns hur vi åkte hem den där kvällen, våran sista kväll, båda var alldeles för fulla. Men han var så stolt över att visa upp mig. När en kille på tunnelbanan frågade honom "är det din flickvän?", "inte än, men snart" svarade han och pussade mig på kinden.
Vi åkte hem till mig, lagade förjäkligt äcklig mat och slet sönder mina strumpbyxor. Puttade ner varandra från soffan och bråkade om vem som skulle få sova ytterst.

Jag tror att vi båda visste att när vi vaknade upp morgonen efter så skulle det bli våran sista morgon tillsammans. Kanske var det därför han stannade kvar hela dagen och långt in på kvällen. För att dra ut på vårat hejdå.

Och när vi väl stod där vid busshållplatsen, vilsna i varandras famn så visste vi att det var sista gången. Jag vände om med starka steg och jag vägrade kolla tillbaka. Han skulle bli ett avslutat kapitel av mitt liv.

Idag är han borta, långt borta. Vad jag vill säga är - ta chansen när ni väl har den. Våga falla, våga bli vilsen för han kommer fånga dig och han kommer hjälpa dig att hitta vägen hem.

Jag saknar dig.