Funderingar

Jag brukar undra vad som hade hänt om jag hade vågat. Vågat ta det där steget och låtit honom vara där. Tillåtit honom att vara en del av mig. Accepterat att det var så det skulle vara. Jag tror att det hade kunnat vara vi nu, en del av mig tror det iallafall.
Han ville, han ville lite för mycket och det skrämde mig. Jag var rädd för att tycka om, rädd för att han tyckte om mig så mycket som han sa. Rädd för ordet kärlek och rädd för att han skulle såra mig och ta det fina ordet och stampa på det.
Jag lägger ofta skulden på mig själv när jag sitter ensam, för jag tänker att om jag hade vågat så hade han suttit här bredvid och pussat mig på kinden, hållt mig i handen och kallat mig för hans kärlek.
I rädslan av att han skulle förstöra mig och kärleken, så förstörde jag det själv. Tog mitt hjärta, stampade på det och lämnade det där fina.

Men sen ibland så finns det något som säger att han också gjorde fel. Men jag vill ändå inte lägga skulden på honom, för han var krossad och behövde hjälp. Jag bara önskar att han hade hjälpt sig själv när det var vi. För då hade han suttit här, bredvid mig, pussat mig på kinden och vi hade delat ordet kärlek. Kärleken hade varit vår.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0