Jag skulle kunna skriva en hel bok om oss. Vi som klarade av livet tillsammans. Vi som tog oss igenom det där som absolut ingen ska behöva gå igenom. Jag vill berätta om hur vi kämpade dag för dag, hur vi pratade, och hur vi bearbetade all sorg.

När Denise dog var det som att marken under oss försvann. Vi förstod inget alls, vi var så små och vi trodde/hoppades på att allt endast var en otäck mardröm. Men så var inte fallet.
Som nyblivna tonåringar(nästan alla av oss), var vi tvungna att bli vuxna och lära oss livets hårda gång. Och vi fick verkligen lära oss den hårda vägen.

Det jag först vill skriva att den styrkan som Nathalie har, är helt otrolig. Hon har klarat sig. Jag beundrar henne så mycket.
Sedan vill jag tacka oss, vi i "gänget" som kämpade tillsammans. Det starka bandet mellan oss alla kommer nog aldrig försvinna även om någon försöker slita sönder det. För vi har klarat oss igenom det värsta tänkbara.
Vi har gråtit så mycket att vi nästan har drunknat i våra egna tårar.
Men vi har även skrattat och haft en underbar tid tillsammans.

Denise, vi saknar och älskar dig föralltid!