När livet inte blir som det var tänkt

Jag skriver inlägg, publicerar och sedan raderar. Jag känner att jag ger lite för mycket av mig själv, till bloggen och till människor som kanske inte behöver veta något.
Jag skräms bara mer och mer. Jag är rädd för den jag har blivit för jag trodde aldrig att jag kunde hamna här. Det värsta är väl ovissheten, att inte ha en aning om vad som tog mig hit. Kanske är det just rädslan om att allt skulle bli såhär, som har gjort att det blivit som det har blivit.
Det skrämmer mig att studenten är såhär nära, för jag vet inte hur det kommer gå. Men jag vet att det inte kommer bli som det skulle ha blivit om jag hade mått bra. Det hela kommer bara bli ett stressmoment.

Jag vill skriva så mycket, exakt om det som händer, för att mina vänner ska förstå. Men jag tycker det är för "pinsamt" för att låta andra människor som jag inte känner så väl ta del av det hela. Därför låter jag det vara här.
Jag hoppas på att snart må bättre, det kanske krävs att min hjärna förstår att stressen med skolan är över.

Jag kommer åka iväg i sommar, igen. Jag behöver liksom en nystart. Egen lägenhet och ett nytt liv väntar förhoppningsvis när jag kommer hem.
Hur dumt det än låter så var Rhodos som ett litet rehab för mig förra året, och jag var starkare än någonsin när jag kom hem. Och det är väl lite det jag hoppas på i år igen. Blir dock inte lika länge, men ett litet tag behöver jag komma bort.
Och jag är medveten att det kommer bli en ångestfaktor i sig att lämna något som kunde ha blivit bra. Men jag måste sätta mig själv, och då bara mig själv i första hand. För i nuläget vill jag bara ligga i min säng och jag kommer inte komma någonstans med att göra det.

Det kommer bli bra, det vet jag, för jag har tagit mig ur saker förut.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0