Sitter här och fryser ihjäl i min lägenhet. Något är fel på "värmen". Försöker få i mig lite mat, men inget smakar bra. Inte ens chips eller godis.

Känner att jag måste skriva lite bara så jag tänkte berätta lite. Hur det är.

Jag har sedan jag var liten fått lära mig att vara stark, att ta saker med en klackspark. Jag har gått igenom saker som har gjort mig till den människa jag är idag. Jag skulle aldrig kunna säga att det har varit enkelt, för det har det fan inte varit. Ingen vet allt förutom jag. Människor vet delar, men ingen kommer någonsin kunna få ihop det där pusslet som kommer berätta hur och varför jag är den jag är.

Men jag har lärt mig att alltid stå för vad jag tycker och att aldrig ge upp. Jag har meningen "Jag klarar allt" inprintat i mitt huvud. Och jag tror att det är just det som har börjat skada mig.

Jag ger mig in i dumma saker, för jag tror att jag klarar det. Jag tror att det kommer bli kul. Jag har väl aldrig riktigt sett det som en farlig grej att vara(tro) stark, men det är så jävla farligt att ge sig in saker som egentligen är mer vad man klarar av. För jag blir inte starkare av det, jag lär mig ingen läxa, och jag håller mig aldrig från att begå det där misstaget igen.
Jag vill alltid tävla, jag vill alltid utmana mig själv. MEN DET ÄR BARA DUMT! för jag vinner ändå inte, jag gör bara inte det.

Det är liksom lite som ett självdestruktivt beteende. Jag vet vad jag gör, jag vet varför jag gör det, det lockar, och det skadar. Jag dras till det som gör ont.
Och jag blir så jävla arg varje gång.