Ibland brukar jag önska att ingen jag känner läste min blogg. Missförstå mig inte, men jag sätter upp så många gränser för mitt skrivande just för att jag vet att några människor i min omgivning brukar kika in här då och då. Jag skulle vilja att det bara var en massa människor som läste min blogg för att dom tycker att den är bra, inte att det är folk som läser min blogg för att dom känner mig och vill hålla koll på vad jag gör, hur jag gör och hur jag känner.
Och oj vilka känslor ni skulle få läsa om, jag skulle inte begränsa mig alls. Ioförsig vet redan de flesta av mina vänner allt som pågår, men det skulle vara bra om man fick spärra vissa inlägg ibland för vissa personer.
Vet inte riktigt alls vart jag vill komma. Men man kanske skulle starta en anonym blogg? Men hur ska ni hitta dit då?

Inget kommer någonsin kunna bli som vanligt igen utan dig vid min sida. Mitt hjärta blöder och tårarna bränner hela tiden. Min bästavän sedan väldigt tidig ålder. Han som jag delade kudde med när jag lade mig på golvet, och han som jag alltid ville sova med. Han som alltid blev överlycklig när man kom hem och attackerade mig med pussar. Han som älskade att bada och alltid gjorde magplask efter pinnar. Världens finaste, snällaste och klokaste varelse som jag har träffat. Min älskade Zingo. Min bästavän. Jag bär dig alltid med mig<3

Jag kämpar med att komma ikapp med vardagen här i Sverige(kan inte säga hemma), samtidigt som jag bearbetar all sorg. Samtidigt som jag vill träffa alla mina vänner så känner jag mig inte tillräckligt stark för att skratta och berätta om allt. Men jag försöker.
Bloggen ska jag komma igång med när jag finner motivationen, men just nu är jag utspridd lite överallt och måste plocka upp alla delar för att börja om på nytt.


Något som glädjer mig är väl att jag kan ha på mig de kläder som jag vill utan att det blir för varmt. Igår kanske jag klädde mig lite för kallt till och med!

Orkar inte stå upp, kan knappt andas. Vad gör jag här nu när jag borde vara någon helt annanstans? Jag vill inte sätta min fot utanför lägenheten tills jag ska hem. Och han måste hålla ut, han måste kämpa och ta andetag för andetag. Jag måste få se honom en sista gång, jag måste få säga Hejdå. Men vad gör man när man inte kan göra något? När bara tiden kan avgöra om vi hinner, när tiden bestämmer över oss. Jag kan inte göra något, jag kan bara hoppas och be. För att förlora sitt hjärta dör man av, jag dör utan honom. Jag älskar dig zingo, snälla håll ut<3

Allt känns så konstigt. Ena stunden vill jag bara sova bort dagarna och nätterna så att jag kommer hem så fort som möjligt. Men sedan känner jag även att jag vill vara kvar här föralltid.
Jag har tröttnat på det här, och min kropp har börjat säga ifrån. Är sjuk var och varannan dag, haha. Men jag kommer sakna alla fina människor, jag kommer sakna värmen, och det här landet. Jag kommer på något sätt sakna mitt sätt att leva här nere, jag kommer sakna att skylla allt på "Vi är på Rhodos, det är lugnt", och att inte behöva förvänta sig något av någon.
På tisdag är jag hemma. Planerna inför de närmsta dagarna är ganska klara. Imorgon blir det vattenlandet, på fredag blir det världens fest på Paradiso där Ingrosso spelar (!!!!!). Sen ska jag bara sola och bada, umgås med mina fina.