Igår träffade jag någon, som såg ut som honom. Som var så lik. Något i mig fick mig att låtsas att det var han, att attraktionen skulle vara densamma med denna nya kopian som jag hade stött på. Och när han kollade mig i ögonen så dog jag nog lite inombords, gick sönder på nytt. För jag såg honom, i den här nya. Jag såg hans leende, och jag kände så mycket.
Idag kan jag inte sluta tänka på han som fick mig att sväva de där sommarnätterna. Sanningen är väl att jag aldrig riktigt har slutat tänka på honom.