Måste bara lätta mitt hjärta lite. Först och främst, nej jag är ingen ängel, och har också pratat om folk bakom deras rygg, men jag undviker gärna skitsnack. Framförallt skitsnack om vänner som står en nära, eller någon gång var gjort det. Jag blir så jävla irriterad och trött på folk som lever på att snacka skit on andra men sedan ändå umgås med personen.
Först och främst, om ni ogillar människan och dens beteende, varför ungås med hon/han!?
För det andra, om du nu snackar skit trots att ni gillar människan, och bara gör det för att ni mår bättre av det, allvarligt sök hjälp!

Vet inte hur många gånger jag har suttit emellan människor som snacka skit om varandra till mig. Jag får damp på er!

Som sagt, jag stör mig också på människor(ja ni märker ju det), och jag berättar det för andra ibland, men jag försöker ofta hålla saker för mig själv och låter alltid personer lyssna på allas historia om något bråk har uppstått. Men somliga lever ju för sånt här.
Och ännu en gång, umgås inte med någon om det ända du gör är att snacka skit om den i andras sällskap, med lite ros ibland. För i själva verket så tycker du nog inte om personen så mycket.

Så tack för mig

Det gör lite för ont inatt

Jag brukar undra vad som hade hänt om jag hade vågat. Vågat ta det där steget och låtit honom vara där. Tillåtit honom att vara en del av mig. Accepterat att det var så det skulle vara. Jag tror att det hade kunnat vara vi nu, en del av mig tror det iallafall.
Han ville, han ville lite för mycket och det skrämde mig. Jag var rädd för att tycka om, rädd för att han tyckte om mig så mycket som han sa. Rädd för ordet kärlek och rädd för att han skulle såra mig och ta det fina ordet och stampa på det.
Jag lägger ofta skulden på mig själv när jag sitter ensam, för jag tänker att om jag hade vågat så hade han suttit här bredvid och pussat mig på kinden, hållt mig i handen och kallat mig för hans kärlek.
I rädslan av att han skulle förstöra mig och kärleken, så förstörde jag det själv. Tog mitt hjärta, stampade på det och lämnade det där fina.

Men sen ibland så finns det något som säger att han också gjorde fel. Men jag vill ändå inte lägga skulden på honom, för han var krossad och behövde hjälp. Jag bara önskar att han hade hjälpt sig själv när det var vi. För då hade han suttit här, bredvid mig, pussat mig på kinden och vi hade delat ordet kärlek. Kärleken hade varit vår.

Ingen aning om vem som har skrivit denna kommentar. Kanske en hemlig beundrare (hehe drömmen) eller kanske min mamma eller pappa.
Men det spelar egentligen ingen roll vart den kommer ifrån för hur som helst framkallade den ett stort leende och jag blev helt varm i hjärtat.
Tack <3