Det gör lite ont i mig att jag aldrig har varit där.
Att jag aldrig har haft någon att dela det där fina med, det där som vi kallar kärlek.
Jag skulle vilja skriva om han som fick mitt hjärta att stanna, och om han som alltid höll om mig hela nätterna. Han jag åt långa frukostar med och han som jag aldrig kunde eller ville släppa taget om. Han som jag visste dom där små saker om, som att han alltid ryckte till i kroppen två gånger innan han somnade och att han avskydde socker i sitt kaffe.

Men jag har aldrig varit där, jag har inte haft honom.
Som Melissa Horn sjunger "hur kan man älska någon som har älskat någon förut?", jag är livrädd för just dom orden. Jag tänker att jag är gammal nu, alla har redan mött sin första kärlek, alla har redan älskat så mycket så att dem nästan har dött. Alla förutom jag - jag kommer aldrig bli någons första kärlek.

Jag önskar ibland att jag kunde vrida tillbaka tiden, och få vissa saker ogjorda och andra saker gjorda. Att jag skulle tagit vara på hans ord, och att jag skulle lämna han med alla lögner. Men sedan försöker jag tänka att jag är där jag är idag av en anledning, att dörrar är stängda för att andra ska öppnas.
Och jag hoppas att jag hamnar där snart. Att han finns där, han som inte har älskat. För jag vill dela första kärleken med någon, den är speciell har jag hört.