Jag börjar få panik här hemma nu när sommaren är påväg. 
Under nästan hela min uppväxt så har jag bott i stort hus och haft en stor altan med sol hela dagarna, sommrarna var verkligen på riktigt, lite som i barnen i bullerbyn(komiskt nog så var våran första adress "Mellangården"). Under sommaren så kunde jag ligga på altanen, springa runt och busa med hundarna, ha en häst som gick löst runt mig och betade på gräsmattan så vi aldrig behövde någon riktig gräsklippare. Det bästa på sommaren var när det var fölningsdags, en massa fina föl som kom och var hur busiga som helst. Jag minns hur vi brukade springa i hagarna och leka med fölen som hoppade omkring efter en.
Blev det för varmt och man behövde bada så kunde man alltid rida till sjön en bit bort eller ta fyrhjulingen, eller varför inte en mysig prommis i skogen.
Fasen vilken bra uppväxt jag har haft om man tänker efter, trots en del motgångar så har jag liksom fått leva.

Nu bor jag i en liten lägenhet, i en liten håla och utan sol på balkongen (förutom kl 7 på morgonen). Jag vill vara ute, sitta i solen, börja hinna bättra på brännan innan sommaren verkligen är här. Men nejnej, det ända jag kan göra är typ att ta bussen till solariet haha. 
Känner inte direkt för att gå ner och lägga mig i bikini på gräsmattan här utanför. Iallafall inte själv. 
Förra sommaren så hade jag ju rhodos, vilket är bättre än en stor altan här hemma i sverige. Det var liksom bara att gå runt lite på stan en dag så hade man fått en ordentlig bränna. Nej fy satan, jag tål inte det här landet. 
Vill bli brun, vill ligga på stranden, vill bada i havet.  

fts