Känner att det här kommer bli ett väldigt luddigt inlägg, men jag måste berätta. Jag vet att ni som tror att ni "känner" mig kanske kommer sitta och skratta lite åt detta inlägg, men då känner ni mig nog inte så bra som ni tror.

Jag lider av stress. Omedveten stress skulle jag vilja kalla det. Det är väl nu jag har kommit till den punkten då jag kan erkänna för mig själv att det är just stress då allt fler symptom kommer.
Min mage mår inte bra, som jag kanske har skrivit tidigare. Jag kan inte äta utan att få kramper.
Det kryper i hela mig när jag får veta att jag har något i skolan att göra och jag får prestationsångest och tror inte alls på mig själv. Jag får panik och ångest när jag bara skriver om det.
Jag är trött HELATIDEN och kan allvarligt talat sova hur länge som helst.
Jag gråter ofta. Oftast när jag pratar om skolan. Ibland när mina föräldrar tar upp att jag kanske borde söka jobb så börjar jag gråta också, för jag vill, men jag mår inte bra och känner att jag inte har tid för jobb, trots att jag har det. Och nu lär väl folk tänka att jag är bortskämd, men det handlar inte om det. Skulle ni vara i min situation så skulle ni förstå, det är en smärta. Stress för mig är smärta och ångest.
Min hy. Min värsta fiende. Finnar. Jag känner mig ful, äcklig. Och tror att de som kollar på mig bara ser mig som äcklig.
Sedan har vi mina humörsvängningar. Jag kan vara glad ena sekunden och sedan braka ihop totalt. Det går oftast ut över min mamma och jag får lika dåligt samvete varje gång, för det är inte hennes fel och ändå så går mitt mående ut över henne.

Jag vet att det här kanske blev ett lite för djupt inlägg, men jag tror att det finns några som har undrat. Och ja, vissa dagar går jag inte till skolan för att jag mår så dåligt. Idag är en sån dag, jag har inte tid att gå till skolan för hela jag ligger utspridd på golvet i olika delar och jag måste plocka upp dom och samla ihop mig till en ny dag. Jag ska vara stark imorgon istället, jag låter mig vara svag idag.