Sen att jag oftast tänker för mycket är en annan sak. Att jag inte riktigt längre vet vart jag tillhör. Jag är rädd för den jag har blivit. Att jag tänker på hur mycket jag ångrar, vilka fel val och vilka fel vägar jag har tagit. För nu är jag vilse och jag har ingen aning om hur jag hittar ut. Jag försöker bygga på något som är skadat i grunden, har liksom ingen ärlig chans. Och nej det handlar inte om dig, men du hade varit en form av lättnad. Nu ska jag hitta den där vägen som jag började så stadigt på. Jag ska hitta rätt. "Ingen sa att det var lätt, men ingen sa heller att det skulle vara såhär svårt".