Det som skrämmer mig mest är att jag inte litar på någon. Att jag inte har någon att ringa och dela mina hemligheter med. Och att när jag väl tror att jag börjar lita på någon så får ett motsatt svar som återigen pekar på att jag inte ska lita på någon. För det finns ingen. Och det värsta är väl att jag har så himla mycket att ge.

Men jag mår nog bra ändå, jag försöker. Jag biter ihop och försöker se saker från den ljusa sidan, även fast det kan vara något svårt ibland. Jag lär mig andas mer och mer för varje dag. Tar igen saker som har hänt, försöker glömma. Ändra mitt tänkande. Inte se dig längre. Smärtan försvinner nog aldrig, men den minskar helatiden.
Dessutom skrattade jag här om dagen, sådär så att man viker sig av skratt, får ont i magen och verligen inte kn andas. Så som jag alltid skrattade förut, jag gjorde det igen. Det kändes bra.