Hur kunde det bli så här fel?
Det skulle ju alltid vara du och jag..
Vi skulle ju visa varandra världen och inget fick nånsin komma mellan oss.
Men nånting kommer alltid i mellan och någon slutar alltid älska först.
Men varför kan det aldrig vara jag?
Och nu träffar du mig för att lindra ditt dåliga samvete
och för att hjälpa mig att ta mig igenom min situation.
Men jag vill inte ta mig igenom någonting..

Varje litet steg du tar och varje gång som du för,
ditt hår från dina ögon på ett sätt som ingen annan riktigt gör,
och varje gång som du ler,
hugger det till i mitt bröst..
för jag vet att jag aldrig, aldrig, aldrig mer
kommer få ligga bredvid kalla dig för min.

Och nu när jag inte har dig, så tycker jag att jag ser dig överallt,
och när blev den här stan så liten?
Och mina vänner försöker trösta..
och drar med mig på fester och presenterar mig alltid extra artigt
men jag skiter i vilket och går alltid hem först,
och jag sover mycket mer än jag borde.
Och jag vet att det går över och kommer kännas bättre men
varför är man alltid en djävla nybörjare på sånt här?